Quornbollar kokta med hat, tomat och sirap

Vegetariska bollar – quornbollar är (gah!) tamejfan ett straff. De är så tråkiga att jag vet inte. De smakar sågspån och ört. Eller de smakar inte alls ört förresten utan bara sågspån. Men vad gör man. Jag hatar quornbollar men jag hatar ännu mer att handla inför varenda jävla måltid (som jag ändå gör. Det slutar typ alltid så, ååååh varför?).

Jaja till saken. Det blir bollarna här i dag. De ligger i frysen och tigger om det.
Allt blir bättre med tomatsås.

Gör så här:

1. Hacka löken hårt.

2. Dunka ner den i järngryta, med fett givetvis. Gärna både olja och smör. Snåla inte, det här går ut på att sätta smak på något vars naturliga arom påminner om tyg. Brassa på spisen.

3. Buljongtärning skickar du i sedan. Och en burk tomat. Och kryddor av alla slag. Ta allt du gillar, det gör ingenting. Jag har bara svartpeppar och oregano så jag tar det.

4. Sedan kommer det viktigaste – s i r a p. Hela poängen med den här rätten. Den tar udden av allt det äckliga i tomaten och gör allt så där härligt och lent och erotiskt.

5. Höll i träbollarna, sätt på lock oc koka koka koka till förbannelse. Aaaaaaaah.

6. Lägg upp snyggt. Eller inte. Skyffla in.

En ovärd sallad – (men om jag gjort den själv hade jag älskat den)

Jag köper alldeles för många dåliga luncher. Många gånger vet jag att det blir skit och ändå betalar jag. Som den här salladen. Inköpt för en fucking fortune på DC Catering på Karlavägen. (Fortune med tanke på vad man får).
Och vad får jag? Jo en plastburk med massor av mycket, bulgur, några majskorn, några oliver, en vindolme (rent äcklig), tre stooora bitar fulfeta och en peperoni. Dressing: vinäger, senap, Rhode Island eller vitlök. En liten burk.

Det smakar precis som det låter. Det fyller magen men gör dig rent ut sagt nedstämd. Jag hatar skiten. Ändå köper jag den gång på gång. Kanske för att jag någonstans gillar att de inte anstränger sig det minsta för att göra mer än absolut nödvändigt.

Det är som hemlagat helt enkelt.

The real teppanyaki är skittråkig

Jag var i utomlands i somras. Gick på japansk restaurang. Min bror, vi kallar honom Per, tog med mig till ett ställe med teppanyakibuffé. Wow, tänkte jag. Äntligen skulle jag få se en riktig Teppanyakihäll som DN Bostad peppat så mycket för.
Döm om min besvikelse när jag inte såg skymten av vare sig “spröda grönsaker” eller “vindsvåningar”.
Det enda jag fick se var det här. Mat som blir stekt på en… stekpanna. Typ. Extremt stort antiklimax.

Världens ondaste ost – Greven

Oj oj oj vilken laddning med lim

Jag lagade vegetarisk stroganoff tidigare ikväll men det var så djävulskt tråkigt att jag sket i att ta bilder och hela faan.
Då var det till och med roligare att koka gröt i morse. Vilken jävla gröt det blev förresten. Helt otippat hittade jag bara rågflingor i skåpet (havregrynen where did you go?) men det var ju bara bra. Jag ska aldrig mer koka havregrynsgröt. Råggröt is the shit asså. Grövre, snyggare och godare. Tre plus på raken. Dessutom blir den ännu maffigare än havrebrorsan när den torkar in i kastrullen (som du inte orkar diska innan du springer till jobbet). Helt omöjlig att få bort. Som intorkat trälim. You gotta love it.

Så, that means you all skiter i morgonfrallan och drar ihop en gryta råglim till frulle i morgon.

Gör så här:

1. Ta fram gryta. Häll i råg. Tre deciliter (så du är säker på att det blir över och fastnar i kastrullen).

2. Häll på dubbel mängd vatten, släng i lite salt och maxa elen i spisen.

3. Våldskoka under omrörning i tre och en halv minut.

4. Ät med vätska och sötma.

Salatta di parmeggiano eller bara pimpad isberg

Jag håller på att laga middag. Värsta dunderkäket. Ett nytt recept (ljug, det är hittepå gånger två) som blir så bra att jag suger på det lite innan jag delar med mig.
Ni får hålla till godo med tillbehöret så länge. Salata parmeggiano på italienska typ. Isberg de luxe alltså. För vad är det ni ser på bilden?
Jo trist jävla isbergshack som pyntats om och blivit en svansjö av stora gourmetmått. Hur gick det till?

Gör så här:

1. Hacka isberg. Blanda gärna i lite rovor och vitkål och allt annat grönt som ligger i kylen och aldrig blir ätet.

2. Blanda dressing med olja, örtsalt, honung och senap (jag tog skånsk – funkar skitbra).

3. Riv över parmesan. Massor av parmesan om du har. Min tog slut innan fulländning men ni fattar poängen.

God tur.

Popcorn görs på spisen, okej!

Olja i botten, annars blir det tråkigt. Ta mycket!

Jag såg Frozen river på tv i går. Där tvingas storebror i den ekonomiskt pressade familjen som filmen handlar om, göra popcornmiddag till sig och sin lillebror. Det är ingen kosthållning jag rekommenderar, även om det finns sämre (popcorn är fullt med kolhydrater), men det hela gjorde mig lite sugen.

Det är en rätt som kräver sin människa.

Det gäller att göra den på rätt sätt – annars kan du skita i det. Och med göra menar jag koka popcorn. Koka popcorn på spisen!Det är skitfarligt (jag har tuttat eld till följd av det en gång men sådana petitesser får inte hindra dig) riktiga popcorn kräver smällhet olja i kastrull. Det är bara tofflor som gör popcorn i mikro.

Gör så här:

1. Häll olja och några korn i en kastrull. Dra på maxvolym. Sätt på lock för helvetus, annars blir upplevelsen större än nödvändigt.

2. När det börjar smattra som värsta pangpangrullen häller du i resten av kulorna. När de täcker hela bottnen av kastrullen är det bra. Om det känns som det behövs mer olja – kör hårt.

Som musik.

3. Låt plattan köra på max en stund till. När det våldssmattrar igen drar du av elen till plattan men låter kornkoket stå kvar på efterhettan.

4. Lyssna och njut. Det blir som musik när de små liven till majs dunkar upp i locktacket och sedan ramlar ner i det vita frashavet därunder (jaja, skit i formuleringen, du fattar vad jag menar, aight!).

5. Allt är klart när det inte poppar längre.

Snüggt! Och gott.

6. Häll upp i snygg skål, gärna rostfritt eller trä. Glöm inte salt. Popcorn utan salt är som äppelpaj utan sprit – bra mycket sämre.

Fotnot: Den som undrar hur det börjar brinna – häll olja i kastrullen, dra på max, sätt på lock och glöm sedan bort vad du håller på med. Efter ett tag kommer du att känna hur det luktar bränt. Då går du ut i köket och ba: vad i helvete jag gör ju popcorn, och ser hur det väller ut rök från grytan. När du lyfter på locket kommer det in luft i dekokten kommer de att ge syre till det heta fettet och allt blir en stilig eldsvåda. Don’t try! Det är inte värt det. Jag har testat. Efter det fick jag måla om köket.

Mina päron var före sin tid

Observera ordet Smör. Jag har riktigt jävla smör på mackan i dag. Den vanliga skiten var slut så vad göra liksom. Det gjorde inget. Smör är gott. Även som pålägg.
Det feta fick mig att minnas min barndom också. När jag gick i mellanstadiet hade vi alltid vanligt smör som smörgåsfett. Det var standard i vårt hem. Det var kontroversiellt i mitten av 1980-talet. Jag minns när min lärare Irene frågade oss i klassen om just pålägg en gång och jag sa att vi åt smör, som vi förvarade i skafferiet för att det skulle vara bredbart. “Nej, smör är inte bra. Det är alldeles för fett”, sa Irene. Jag minns att jag tyckte hon var dum i huvudet.

2012 kan vi konstatera att mina föräldrar var före sin tid. Hela andra halvan av 00-talet har ju handlat om det goda fettets återupprättelse.

Eat my but(ter) Irene!

Cocio är ju fan värsta hälsokosten

Jag satt på jobbet häromdagen och blev så där sugen som man blir framåt eftermiddagen. Jag gick till livsarn på hörnet, ni vet viken jag menar, precis som vanligt men i stället för att köpa den vidrigt äckliga ostfrallan i plast med någon form av josgrunka, köpte jag helt otippat en vidrigt äcklig ostfralla i plats med Cocio.

Jag hade extremt låga förväntningar. Cocio är trots allt en dansk variant av Pucko. En DANSK variant av PUCKO alltså.

Döm mig. Jag älskade den. Söt så in i helvete var den och först tänkte jag att “fatta vad mycket skit de måste tryckt i den här för att få den så… söt” men sedan läste jag på etiketten.

Det här är värsta råkosten. Mjölk, kakao (klassad enligt uzi-modellen dessutom) och socker är allt den innehåller. Inte ett fucking e-nummer ens längst in i skafferiet.

Cocio. Dansk pucko. Vilket jävla skit. Bra skit.

CA

Slarv i köket straffar sig direkt

Och då menar jag inte slarv med råvaror och sådant – när det gäller den biten är allt tillåtet. Nej, nu snackar jag riktigt jävla dödligt slarv. Slarv med trasiga sladdar till brödrostar, blindhackning av lök och slarv med lock.

Jag straffades för det senare i går. Fast frågan är om jag inte straffades av någon riktigt trist och traditionsvurmande sate till gud enbart för att jag freestajlade lite. Jag skulle koka en potatis- och purjosoppa. Tog den stora kastrullen – som jag tappat bort locket till – hur fan det nu gick till.

Vad tar man i stället för lock? Jo en tallrik eller en pajform. Jag valde det sistnämnda, och lade den uppochner på storgrytan.

Det skulle jag inte ha gjort.

Det funkade visserligen väldigt bra först – det började stormkoka på nolltid – men sedan: ajajaj. Jag kom för att kika ner på det härliga potatisgegget, lyfte på locket (med grillvante på – så dum är jag inte) och möttes av den mest djävulska hetta du kan tänka dig. Ångan hade samlats under kanten på den felvända pajformen och fullkomligt sprutade ut åt alla håll. Den slog mig rakt över vänster hand (som jag inte hade grillvante på) och svedde mina tre mellersta fingrar så illa att jag fick sona min kreativitet med att ha handen i vatten flera timmar samt äta värktablett efteråt.

Satans helvete vad ont det gjorde.

Fast i dag känns det nästan värt det. Det är ena praktexemplar till blåsor jag fick.

CA